Maria Westerbergs bara fötter trivs bäst i mjukmossig gammelskog. För Henning Karlsson är skogen framförallt en viktig inkomstkälla. Charmini Aronsson förstår ingenting av svenskarnas romantiska förhållande till skogspromenader. I den poetiska dokumentärfilmen Skog en värmländsk betraktelse ställs kontrasterna mot varandra.
Det började redan 1998. Samma år som Eva Thorstenson Landin och Kjell Landin träffades på arbetsförmedlingen, av alla ställen och fattade tycke för varandra. Ur mötet kom så småningom en massa gott. Filmfröet grodde tidigt, men mycket hann komma emellan. Andra projekt, livet? Men en film ville de göra, exakt vad den skulle handla om var kanske inte givet från början, men ämnet låg nära till hands.
Jag kan inte leva utan skog, säger Eva. Jag måste ha tillgång till den, den
ger så mycket. Bär och svamp, att bara vara där? I skogen hittar hon inspirationen, kraften. Den helar, läker och lugnar. För Maria Westergren fungerar skogen likadant. Hon lever dessutom av den, hittar material till sin konst i den och tar emot kunskap av den. Jag går och lär mig därute, om livet, om färg och form? Det är en fantastisk
skola. Men ibland överarbetar jag och hittar på saker som inte är sant, säger
hon och ler.
Lever av skogen gör även Henning Karlsson. Men på ett helt annorlunda sätt. Där Maria ser värde i de små pinnarna, rötterna, glittret från vattenreflexer i en ynklig gran, gläds Henning över raka fina stammar, kubik, blivande byggmaterial.
Förhållanden till skogen kan vara så olika. Kontrasterna mellan Henning och
Maria är tydliga mitt i det där skogsbehovet. Samtidigt som den växande skogen är en förutsättning för dem båda.
Kontrasten mellan Henning, Maria, Eva och Charmini är ännu större. CharminiAronsson, med rötterna i Sri Lanka förstår ingenting av värmlänningarnas längtan ut i skogen. Kallt, eländigt och gå i leran. Det är ingen skönhetsupplevelse, säger hon i filmen och nästan ryser. Det där ville Eva Thorstenson Landin gärna spegla. För oss som har växt upp här är ju skogen så självklar. I Sri Lanka går man till ett tempel om man vill finna frid.
Marias förhållande till skogen blev det som satte fart på filmarbetet igen.
Ja, när vi tog kontakt med Maria så lossnade det, säger Eva Thorstenson
Landin. Med Bo Lennart Olsson rutinerad fotograf med bland annat filmen Raggarliv och filmen om nerläggningen av Carrier på meritlistan bakom kameran och maken Kjell Landin, ljudtekniker som tidigare jobbat med bland annat Morsarvet, tillhjälp har nu filmen blivit verklighet. Det konstateras att trion har fungerat bra tillsammans. Vi jobbar väldigt bra ihop. Vi är olika, med olika kompetenser och vi har kompletterat varandra, säger Eva Thorstenson Landin.
Och filmen är verkligen en poetisk betraktelse över den värmländska skogen, förutom ovan nämnda personer får också en inflyttad holländare, Jacob van den Brink, som kanske framförallt intresserar sig för dem som lever i skogen, och Sten Jonsson, vd för det som då var Västra Skogsägarna komma till tals. Vad är en fin skog för dig?? Den frågan har Eva Thorstenson Landin ställt till de medverkande. Själv svarar hon: En sån där riktigt grön skog, med mycket mossa, som den i början av filmen. Det som jag tycker så mycket om med skogen är att den är så sinnlig. Man har användning för alla sina sinnen där, även det sjätte, om man har ett, säger hon.
Folkmusikgruppen Immas musik väver ihop filmen, understryker skogstemat och skapar stämning åt Bo Lennart Olssons väl utvalda bilder. Filmprojektet har stöttats med ett blygsamt teknikstöd från Film i Värmland och bidrag från några lokala företag. Ikväll, fredag, är det premiärvisning på Sveabiografen och imorgon ska den visas i Glava. Ett exemplar av filmen ligger också hos SVT för bedömning.
Jenny Willman
Fotnot:
Under de åtta år som gått sedan filmen påbörjades, har Henning Karlsson hunnit gå ur tiden. Likaså Gunnar Ehne, vars dikt Kvällsböna avslutar filmen. |
